Inget är som förut.

Jag har inte skrivit på en månad. Och kanske borde jag vara glad. När jag mådde som sämst skrev jag alltid här. Det var ibland inte en dag som inte kantades av att skriva här. Faktum är att jag ibland funderade hela dagarna på vad jag skulle skriva på bloggen. Och när jag hade GD-bloggen skrev jag till och med ett inlägg på stående fot i köket på Polhem. Ibland borde man bara lägga ner och fokusera på ‘här och nu’.

Egentligen har jag haft hur mycket som helst att skriva om. Den här sommaren har varit den bästa på mycket länge. Väldigt länge. Jag har hittat ut till världen igen. Det känns bra. Skitviktigt. Jag vågar vara mig själv och jag hoppas att det uppskattas.

Egentligen skulle jag kunna skriva om varenda helg här. För varje helg är värd att skrivas om. Men jag har fullt upp. Jag har annat att göra, och fram för allt behöver jag inte konversera med en blogg.

Men samtidigt är det skönt att skriva av sig någon gång ibland. Men det kommer inte alls att bli som förut. Inget är som förut.

jag var länge ensam, enda barnet.

Har precis varit ute och gått. Jag har funderat en del, var ett tag sedan jag var ut och funderade, resonerade, gick igenom. Dock kändes det som att det verkligen var dags för det nu. Det händer mer i mitt liv just nu än på mycket länge, och det är bara att tacka och ta emot.

Jag funderade en kort sekund på mitt nätverk, eller vad man nu ska kalla det. Och jag gjorde en snabb jämförelse för mig själv, för att verkligen bekräfta att jag lärt känna mycket nya människor. Förut var jag helt beroende av Tommy, i frågan om vi skulle ut eller hitta på något. Men det känns verkligen som att jag har fler alternativ nu, vilket bara är positivt.

Men man måste också resonera om saker som är negativt, och det är faktiskt en sak som jag fortfarande skäms för. Och det är att jag aldrig lärde känna en mina bästa kompisars flickvän. Vi hittade aldrig fram till varandra, mestadels mitt fel, eftersom jag aldrig var med på något. Men jag skäms något oerhört för det. Det är dåligt.

Annars var precis ännu en helg över. En rolig sådan. En händelserik sådan. En underbar sådan. Vad ni nu väljer för ord.

En vecka kvar nu med förläsningar och seminarium sen är det dags för första tentan, kul.

Och när tentan är över hoppar man in som fotograf på ett bröllop, vilket jag måste säga sker med lite skräckblandad förtjusning, det är ändå ett otroligt viktigt tillfälle i deras liv. Men bilder ska tas, i massor.

Den engelska bloggen är redan nedlagd. Fastspikad. Återupplivad. Och tillbaka kallad till gud. Det är över.

Tills nästa gång. Ha det bra.

Drömmen.

Det var ett tag sedan sist, men det blir oftare och oftare på det viset. Kanske behöver jag en omstart. Kanske behöver jag skriva på engelska. Men kanske är alldeles för långt bort för att göras till någon sanning. Det får vi ta senare.

Jag tänkte avhandla en helt annan sak den här gången. Det handlar om en dröm. En dröm som jag i och för sig inte drömmer så ofta, men jag drömmer inte så ofta överhuvudtaget. Eller, alla drömmer ju, men jag kommer inte ihåg dom så ofta.

Var drömmen utspelar sig vet jag inte riktigt. Men det känns som att det är ett stort hus, som man kan gå omkring i ganska mycket, utan att det tar slut någonstans. Men som sagt, jag vet inte riktigt vart det är. Jag vet dock att det på något vis är min mormor som äger huset, och att jag är där på besök med min familj.

Min mormor har också en docka. En docka som är i mänsklig storlek. Det är en kvinna som ser ut att komma från 40-talet någon gång. Långt blont hår och en ljusblå klänning. Min mormor är inte i rummet där dockan är tillsammans med endast mig, dockan sitter på ett bord, helt rak i ryggen. Och varje gång jag försöker lämna rummet pekar dockan på mig och ser helt galen ut.

Detta händer varje gång jag går in i rummet, och varje gång jag försvinner. Till slut, i varje dröm, följer dockan efter mig vart jag än går. Till slut attackerar den både mig och alla andra. Drömmen avslutas oftast med att vi på något sätt försöker döda dockan, utan att lyckas.

I det här skedet brukar jag vakna. Det har då känts som att jag har sovit hur länge som helst, fast jag kanske bara sovit någon timme. Jag är alldeles kallsvettig och jag kan på en lång stund inte somna om, eftersom jag ständigt ligger och tänker på blicken jag fått från dockan.

Jag vet inte vad drömmen betyder eller vad den kommer ifrån.

Men jag hatar de nätter då den återkommer.

Jag har även en annan dröm som återkommer mer sällan, men det blir nästa gång.

Det blåser en kall vind över Kall.

Sitter i Kall och funderar om just Kall. Det har blivit mer och mer snack om vem som ska ta hand om det här stället när min mormor inte orkar mer. Och det verkar som att det är min familj som är de enda som faktiskt är intresserade. Egentligen förstår jag inte varför, men det verkar vara så iallafall.

Är det så att min familj, och då främst mamma tar över stugorna i Kall, så är det också så att jag och Tobias i framtiden kommer att ta över. Det får en att fundera. Det bästa vore väl egentligen om vi var fler som tog över, eftersom det finns mycket jobb att göra här. Väldigt mycket arbete.

Men kanske är det just det som skrämmer de som inte varit här de senaste fem-tio åren. Egentligen är det ganska uppenbart vilka jag menar, men det behöver vi egentligen inte prata om. Men jag tycker att det är konstigt att man inte vill kännas vid en av sina föräldrars familjehem, speciellt när det faktiskt ligger i Sverige, och dessutom inte allt för långt bort.

Men människor gör sina egna val och det får man väl ändå respektera. Men jag inser att det är mycket jobb att göra här, så frågan är om det går att behålla om det innebär att det bara kommer att vara några stycken som åker upp hit. Det håller inte, det finns allt för mycket att göra här mycket.

Min mormor åker upp hit under sommaren, och är här i stort sett från maj till september. Det är ett faktum att ingen kommer att ha tid att vara uppe så länge, det är synd, men så är det.

Så jag vet inte vad som kommer att hända här uppe. Men jag ska göra vad jag kan för att husen ska stå.

Sister Jane.

“You are not alone” med Michael Jackson ekar ständigt i mitt huvud. Egentligen vet jag inte varför. Det är naturligtvis en bra låt, men det är nog inte enbart därför den ständigt återfinns i mina tankar. Det är en känsla som man vill bära med sig helt enkelt, att man inte är ensam, eller lämnad åt sitt öde.

Jag befinner mig just nu i Kall. Några mil norr om Åre, för den som är intresserad. Men för den som känner mig är det inget nytt under solen att jag under delar av sommaren tillbringar lite tid här. En vecka eller så brukar det bli. Men de senaste somrarna har det blivit så att jag åkt upp strax efter skolslutet för att sedan återvända tillsammans med familjen i slutet av juli.

Men just nu känns det som att jag hellre skulle vara hemma. Egentligen av flera anledningar, men speciellt av en. Jag flyttar snart till Falun och då skulle jag vilja ha lite tid hemma med kompisar innan detta sker. Det är dessutom så at en av mina vänner snart ger sig av till militären vilket gör att umgänget med honom kommer att minska drastiskt. Vilket är synd. Tråkigt. Skandal.

Därför vill man liksom göra vad man kan med dagarna som är kvar av sommaren, ganska precis en månad, helt enkelt. Men förmodligen åker jag hem på tisdag, något tidigare än far och mor, men det får vara så. Det kan vara skönt att få någon dag hemma själv också.

Har inte så mycket att filosofera om just nu. Det känns ganska tomt. Det är trots allt skönt att komma upp hit ibland, man får chansen att ta det lugnt. Men den här gången känns det ovanligt dåligt planerat. Eller planerat är kanske fel ord, tajmat ska det vara.

Som att det är dom här veckorna som mycket händer hemma, och då är jag inte hemma några dagar. Det känns lite dumt. Men det är som det är. Jag är snart hemma igen, och till helgen blir det med stor sannolikhet utgång. Och på Torsdag ska vi, så vitt jag förstår, träffa klassen. Trevligt.

Ateistens sista brev.

Jag har gått för ofta på egen gata,
Det är så lätt att gå förbi, att bara hata,
Vi är fast där vi är och börjar bli desperata,
Förändra våra liv är ett mål, men det är så lätt att bara prata.

Vi målar upp bilder som om vi var små,
Att vi kanske har lite svårt att förstå,
Livet har börjat nu, och det börjar bli hårt då,
Någon borde väcka oss, det går inte att leva på måfå.

Vi borde hitta kärlek i allt det vi ser,
men det är svårare att titta upp än att titta ner,
Du kan skjuta mig i huvudet när jag gud tillber,
det börjar gå utför ner något sådant sker.

Men jag lovar vi ska klara det här,
Vi använder vingarna, och ser var det bär,
Men om vi skulle krascha, och hamna här,
Snälla, lova mig, att hålla mig kär.

People always told me, be careful who you love.

Har funderat en del på förhållanden den senaste tiden, vad är dom värda egentligen? Jag kan erkänna direkt att jag inte haft speciellt många förhållanden i mitt liv. Däremot har jag haft en hel del förhållanden runt mig, och jag kan bara fråga mig en sak; är det verkligen så säkert och stabilt som det verkar?

Det beror förstås på historian hos de två parterna förhållandet berör, men det känns alltid så säkert när människor har hittat varandra, att man kommer att vara tillsammans hela livet. I nöd och lust och så vidare. Om jag säger så här så har ju fler förhållanden spruckit, ja, nästan alla, än de som hållit, som jag träffat på. Samtidigt som jag har något så ovanligt som gifta föräldrar.

Detta får mig också att filosofera om vad ett förhållande ska vara värt för oss på andra sidan? Otrohet är fruktansvärt, men samtidigt så talar samhället för oss att vi ska satsa på det vi känner för. Om man är helt säker på att en person skulle vara lyckligare med en själv istället för dynghögen som hon/han är ihop med nu, vad ska man göra? Go for it?

Här gäller förstås olika regler för olika situationer, men jag skulle nog råda personen i fråga att låta bli. Men varför ska personen göra det egentligen? Tänk om hon faktiskt skulle bli lyckligare med honom, ska man stoppa det då?

Dock finns det naturligtvis fina sätt att sköta det på. Att ligga med en annan person under ett förhållande är förfärligt dumt. Dock kan man väl känna sig för på andra sätt hur det känns, snacka under fester, träffas annars också, göra på andra sätt helt enkelt.

Väldigt komplext med förhållanden tycker jag i vilket fall som helst att det kan vara, och ännu mer komplex blir det förstås om personerna är förlovade, hur beter man sig då?

Jag försvarar inte otrohet på något vis, men jag tycker att man borde ha chansen att ändra sig. Ta nya beslut. Lämna saker bakom sig. För känner man att man inte är lycklig tycker jag inte att man ska stanna kvar i det förhållandet.

Broken Boy Soldier.

Vet inte hur många som är intresserade egentligen, men jag har i alla fall fixat bostad nu. En första sådan i alla fall. Det blir en korridor till att börja med, det känns helt okej. Visst hade en egen lägenhet ändå varit det ultimata. Men en korridor känns bra, det är en bostad i alla fall.

Den första augusti är inflyttning vilket känns bra, då har man bra med tid att få i ordning och dessutom känna lite på staden. Jag flyttar naturligtvis inte dit direkt den första, men det känns ändå bra att det är klart i god tid innan skolan början, den 24:e.

Över till något helt annat så har jag läst en del gamla inlägg, jag vet inte vad jag ska säga, vissa är bara pinsamma. Till och med att jag gick tillbaka till Lunarstorm och kollade på vad jag hade skrivit där för länge sedan. Det är faktiskt pinsamt och att jag överhuvudtaget ville att folk skulle läsa vissa saker känns väldigt dumt. Löjligt. Ogenomtänkt.

Men även vissa saker som jag publicerat här det senaste året känns väldigt ofärdigt, dåligt och dumt. Och ja, jag skriver en hel del poesi, kanske inget som jag presenterar mig med att säga, men jag gör det i alla fall. Ibland blir det faktiskt riktigt bra, men ibland är det bara pinsamt. Och ändå finns det publicerat. På internet.

God Natt.

Och för att göra det ännu mer pinsamt så tänkte jag avsluta med en favorit;

I brist på kärlek,
som kommit och gått,
har jag himlat med ögonen,
åt alla du fått.

Go West.

Det är redan den 13 juli, och jag förstår inte riktigt var den här månaden som varit tagit vägen. Men i vilket fall så har jag haft roligt, och den här sommaren blir nog inte så tokig trots arbetslöshet och ekonomisk kris.

Kollade precis på sista avsnittet av House på den femte säsongen. Och jag måste säga att det är en av de bästa säsongavslutningarna jag någonsin sett. Visst, det är inte första gången jag kollar på det avsnittet, men satan vad bra det är.

Annars känns det som att det händer mycket i mitt liv just nu. Nästan så att man inte riktigt hänger med. Har fått veta att jag kommit in på Högskolan i Dalarna till hösten. Ska läsa Mediekommunikation med inriktning främst mot Idrott. Ska bli väldigt roligt och intressant. Men det känns också skrämmande.

Dessutom har en nära släkting avlidit nyligen. I och för sig egentligen ingen som jag haft någon riktigt bra kontakt med, men det är ändå sorgligt när man får sådana besked. God bless.

Det känns faktiskt väldigt bra med högskolan, det känns som att jag har hittat rätt. Visst, jag kanske inte blir någon fullfjädrad Journalist på den här utbildningen, men det är ändå ett steg in i medievärlden, och det är alltid ett plus.Dessutom får man lära sig mycket om hur media fungerar vilket bara kan vara bra, kan jag tycka.

Nu försöker man med andra ord hitta bostad. Fortsättning följer på det.

Mamma är säkert nöjd.

Egentligen vet jag inte varför man skriver sådant här. Man ska inte göra det. Och jag mådde egentligen inte tillräckligt dåligt för att överhuvudtaget fundera på något sådant här. Men jag hade nog en tanke med det, att synas helt enkelt. Men jag tycker att det finns något kreativt i det ändå. Kanske är det bara jobbigt. Dåligt. Otillräckligt. Men så här var jag kreativ förut.

“Repet är kanske för långt, jaja det får duga. Lär få till en bra ögla här också som passar till mitt huvud.

Det är otroligt att jag har kunnat blunda för anledningen till mitt dåliga tillstånd. Det är egentligen ganska självklart vart rötterna till ångesten finns. Jag har lust att bara misshandla dessa människor tills dom ligger där utan att kunna andas utan någon kraft för att resa sig upp.

Här måste jag ju kunna knyta fast repet så jag kan hänga fritt i det, bäst att ta en stol så jag når riktigt bra för att knyta.

Jag vill dessutom utplåna som inte gjort något, dom som bara varit statister och kollat på allt som hänt, dom som inte reagerat. Då vill jag dessutom innan slutet tacka dom som ställt upp, tack.

Så där nu ska det väl sitta tillräckligt så man kan hänga i det tillräckligt länge. Jaja bäst att klättra upp och justera öglan så man får in huvudet.

Jag vill tacka dom som varit nära och dom som brytt sig in i det sista. Jag uppskattar det, och jag ska ta det med mig i nästa liv, det lovar jag.

Passar perfekt till mitt huvud, bäst att dra åt lite så man sitter fast så man av någon anledning helt plötsligt får luft.

Jag tänker inte utvärdera varför mitt liv är som det är, jag bara skiter i det här. Jag orkar inte längre. Kram på er alla som brytt sig. Jag älskar er. Resten kan bara dra åt helvete, för dit ska jag.

Jag skjuter helt plötsligt bort stolen och börjar sakta kvävas till döds. Hela kroppen skakar, varenda muskel, varenda nerv. Det blir bara mörkare och mörkare, och till slut så har mina muskler gett vika och jag hänger bara. Och det är bara mörkt. Allt är över, äntligen.”